Jubileumsveckan i Västerfärnebo kyrka, inleddes den 28 augusti
Jubilarerna är, Kyrkan, som efter sista ut- och ombyggnad blir 250 år, Altarskåpet som blir 500 år och Kormattan som blir 80 år.
Jag inledde veckan med att bestiga tornet. 42 meter över havet, 44 m med toppkorset, och en kul grej, som man inte kan göra varje dag, så det var bäst att passa på.
Våra vaktmästare, Kajsa och Helena var fint klädda i vackra klänningar från 1700-talet, medan Anders fick ha sina vanliga kläder på sig.
Dessa lämnade ut inträdesbiljetter, som pryddes av en bild på arkitekten och byggherren vid kyrkans ombyggnad Johan Henrik Walmstedt.
Så när vi var en liten grupp på 10 pers, så följde de med oss och guidade oss uppför trapporna och vidare upp i tornet.
Otroliga bjälkar och fina tegelväggar
Trapperna var inte så farligt branta och inte så trånga
Uppe vid klockorna fick vi se den lilla klockan, den som vi startar med en nyckelvridning nere i kyrkan, när vi ringer in till en liten andaktsstund på Vägkyrkan.
Stora klockan, omgjuten senast 1890, och prydd med en bild av Oskar II, som då var kung över Sverige. En mycket vacker klocka.
Klockan väger ca 2 ton och är 123 cm hög.
Kajsa står bredvid för att visa hur stor klockan är.
Hon drog till i kläppen, så vi skulle få höra vilken otrolig klang den hade.
Versen, som står inristad på klockan.
När vi kommit upp en bit till fick vi se hur klockorna var upphängda
Den lilla piggen till vänster användes till att trampa igång klockorna innan det var elektrifierat. Här fick jag Kajsa att visa med sin fot hur det gick till.
Det var olika ringningar för att visa folk till rätt ställe vid bränder.
En ringning, då var det till Hörende, två ringning till Gärdsbo, tre till Salbo och fyra till Kilbo.
Vi fortsatte en bit till
Sen kom vi ut på den lilla smala remsan runt lanterninen och hade en otrolig fin utsikt.
Väster ut över kyrkogården.
Norr ut över bygden och Svartån, som ringlar fram med mycket vatten nu och översvämningar. Längst bak på bilden kan man också skönja vindkraftparken utanför Avesta.
och åt öster ser man min bil som en liten leksaksbil på parkeringen.
Fotade Helena in genom glaset
På nervägen hittade jag några magasinerade gamla fönster
Gluggar i murverket visar hur tjocka väggarna är
En träbalja som man fraktade upp byggmateriel med.
Jag fotade trappen från ett högre perspektiv och fick lite av höjdskillnaden.
Nere på backen igen så hjälpte jag till att plocka ut mingelborden och vår kommunister, Lars-Olof, fick jag hjälpa att få på sig den medeltida "elvan" runt halsen...
Han hade lyckats få på sig den avigt. Eftersom jag sytt den till honom, ville jag ju att den skulle sitta rätt.
Så nu blev det ordning på honom och kragen.
Våran husmor Sara, som har bakat och fixat till alla evenemang, hade också en 1700-tals klänning på sig.
Lite vackra blommor som stod utanför mingeltältet.
Så hälsade vår kyrkoherde, Markus, också med sin medeltida bredare "elva", fast han hade sin avigt också, men det gjorde inget sa han, ingen skulle veta det. Han hälsade alla välkomna och berättade lite om kyrkans jubileer innan minglet satte fart.
Och stiliga var våra präster i sina medeltida peruker och kragar.
Sala Folkdansgrupp, iförda vackra 1700-talskläder dansade några typiska 1700-talsdanser.
Jag passade på att gå upp på orgelläktaren och fota den storbildsskärm,
som vi skulle få se domkyrkoorganisten Johan Hammarström framföra sin konsert på.
Han spelade på den stora orgeln på läktaren och presenterade styckena själv.
Han framförde stycken av Bach, Roman och Mozart bl a och vi nere i kyrkan kunde se honom spela.
Kul med ny teknik.
Det visade sig att det var den sista konserten han gjorde i stiftet, för han skulle börja sin nya anställning i Storkyrkan i Stockholm.
Här blir han avtackad efter konserten med en vacker blomma.
Kul att det kom så mycket folk, när de gjort så mycket för att det skulle bli så fint och trevligt.
