hobbyaggan.blogg.se

Kyrkan ligger högt uppe på Kyrkberget.

Efter en god frukost så gick vi ut i Vilhelmina.

I trappan ner så hängde denna fina bonad.

Ochså orterna Fredrika och Dorotea fick sina namn efter drottningen

Vi var lite tidiga så inga affärer var öppna utan vi tänkte försöka med kyrkan. Vilken låg ännu högre upp än hotellet.....så en lång uppförsbacke och en ännu brantare sista knick upp till kyrkan.

Men vilken utsikt från kyrkan över sjön åt ena hållet och samhället och kyrkstaden åt det andra. 

Kyrkan, som är byggd i trä och uppfördes 1835 - 40  på Kyrkberget.

Nästa morgon var jag glad att jag hade ordnat skjuts ner till stationen för oss fyra. Vi hade upptäckt att två av våra medresenärer, Britt och Ylva, hade samma resrutt som oss. Den ena hade artros i ett knä och den andra kol, så de var väldigt tacksamma för att slippa gå.

På väggen vi gick förbi in i matsalen hängde två tavlor med bilder från skåpluckor, som hängt i landsfiskal Erland Ströms kök. Det är hans stora samlingar av samiska föremål har gjort tillkomsten av samemuseet Àjtte möjligt.

Vilken lycka att inte behöva dra på väskorna, visserligen skulle det ta bara 20 minuter att gå.......men det tog bara några minuter att få åka bil.......så tack till den fina servisen på Hotell Jokkmokk.

Vi fick sitta en stund och vänta på rälsbusen, men solen sken och vi hade det mysigt och trevligt.

Detta var den längsta sträckan på hela resan, nio timmar skulle vi åka.

Jokkmokks nya kyrka.

Efter att ha tagit en kopp kaffe i hotellbaren, där det fanns många bilder på Jokkmokks marknad.

Jokkmokks gamla kyrka uppfördes 1753 men brann ner helt 1972.

Man byggde åter upp kyrkan och gjorde extriören lika den nerbrunna kyrkan.

Mågen körde oss de 12 milen till Gällivare där vi skulle tillbringa första natten på hotell Grand Hotel Lapland.. Det var tur för det gick varken buss eller tåg dit.....utan vi hade fått ett elände. Nu blev det lite sent för Janne, han slutade jobbet kl 19,00 och så skjutsa oss 12 mil, så hade han ju 12 mil hem till Junosuando igen.

Efter vägen fick vi se upp med renar.

Kände att jag ville veta mer om Lars Levi Laestadius......har ju följt i hans spår nui några dagar.

Jag känner att det jag kommer ihåg från lektionerna i skolan för länge sedan inte riktigt räcker till. Så jag gick in på datorn och tog fram lite fakta för att få en bättre bild. Särskilt efter att jag sett altarskulpturen i Jukkasjärvi kyrka.

Lars Levi föddes i Jäckvik i Arjeplogs socken år 1800.

Fadern Carl var ättling till tre generationer präster i Arjeplog och han hade dessutom samiskt släktband.

Efter Carls faderns död 1755 fanns inga pengar för Carl  att studera vidare på utan han sattes i guldsmedslära i Piteå. Han utövade yrket i Stockholm och studerade samtidigt mineralogi och bergsmekanik. 

Här träffade han också sin första hustru Britta Ljung, (1746 - 1798) och flyttade  1772  tillsammans med henne tillbaka till sina hemtrakter och började arbeta som bergsfogde i Nasafjälls silververk.

Britta och Lars fick fyra barn tillsammans,varav två levde till vuxen ålder, Carl Erik  (1775–1817) och Johan (1777–1828). Men Nasafjällets silververk hade stora problem i slutet av 1700-talet och Carl fick sluta sin anställning.som bergsfogde.

Carl gifte om sig med Anna Magdalena Johansdotter och övertog ett av Nasafjällsbolagets nybyggen som låg öde i närheten av Kvikkjokks kapell. Här föddes Larv Levi 10 januari 1800. Fadern var borta stora delar av vintern, sysselsatt med att till kusten föra ned de få produkter man kunde avvara och byta till sig salt, spannmål och annan nödtorftigt. Han hade inte så bråttom med att ta sig tillbaka, utan Britta satt långa tider ensam med de små barnen i den lilla stugan. Situationen blev snart ohållbar. Vintern 1801–1802 tillbringade familjen hos en nybyggare i Buokt, en mil från Arjeplogs kyrkplats, och här föddes sonen Petrus i  februari 1802. Därefter slog sig familjen ned inne i Arjeplog och försörjde sig på att fiska, koka lim på renhorn och sköta två kor samt några getter och får. Enligt Petrus Læstadius var familjen den ringaste och mest föraktade i hela socknen. Trots fattigdommen var hemmet även disharmoniskt. Lars Levi Læstadius skildrade senare sin far som en man med hetsigt temperament som ”utmärkte sig för glättighet, kvicka upptåg och infall”, men som hade ett riktigt dåligt ölsinne. Modern var i stället melankolisk och ängslig och fällde många tårar över situationen i hemmet.. 

Föräldrarna var dock måna om att ge sina barn en gedigen skolgång i hemmet  Redan tidigt kunde barnen läsa och nödtorftigt redogöra för kristendomens grunder.

Medan fadern ännu var bergsfogde kunde han kosta på sin äldste son, Cark Erik, skola i Piteå, men efter att fadern fått sluta sin anställning fanns inga pengar kvar, utan Carl Erik fick klara sig själv. Han lyckades ta sig igenom Härnösands gymnasium och skrev in sig på Uppsala universitet där han blev prästvigd 1803. Carl Erik Læstadius blev komminister i Kvikkjok 1806 och gifte sig samma år. År 1808 hämtade han dit sin far och styvmor samt halvbröderna Lars Levi (åtta år gammal) och Petrus (sex år gammal), som därmed fick mer ordnade hemförhållanden.

 

Lars Levi Laestadius inledde sin prästbana som vice pastor i födelsesocknen Arjeplog. Därefter var han under ett år missionär bland samerna i Pite lappmark.. Utan att i förväg tillfråga den unge prästen sände biskopen in en ansökan i Lars Levis namn till den lediga kyrkoherdetjänsten i Karesuando. Laestadius fick tjänsten och tillträdde den 1 maj 1826.

 

Læstadius modersmål var svenska. Under sin barndom hade han dock lärt sig  samiska, i synnerhet den lulesamiska som talades i Kvikkjokk.

Väl på plats i Karesuando lärde han sig snart behärska den lokala varianten av nordsamiska, i både  tal och skrift. Han förstod också att han var tvungen att lära sig finska, som var det andra stora språket i Karesuando. Laestadius skaffade sig en lärobok i finska, men insåg snart att den tornedalsfinskan, som talades i trakten inte var lika standardfinskan. Han övergick därför till att lära sig språket genom att gå runt i gårdarna och anteckna ord och fraser. Han ordnade också samtalsaftnar i andliga ämnen, där han själv försökte uttrycka sig på finska och inbjöd församlingsborna att rätta honom. Så lärde han sig tala språket, som folket självt talade det. Standardfinska lärde han sig däremot aldrig.

Han predikade för det mesta på finska eftersom det var det största språket, men även svenska och samiska predikokoncept i original finns bevarade.

Laestadius företrädare, Zacharias Grape hade varit en mycket omtyckt församlingspräst. Men Laestadius var inte imponerad av resultate. Själv tyckte han sig inte heller riktigt nå fram till församlingsborna. Han skrev senare: ”Jag såg även att det stod illa till med församlingen, men de medel, som skulle verka för en sinnesförändring hos den, var ännu för mig förborgade.”

Lars Levi Laestadius pörte i Karesuando.

Under tiden i Karesuando drabbades Lars Levi av flera svåra prövningar. 1833 blev han svårt sjuk. Han tillfrisknade, men började grubbla över både det jordiska liven och det himmelska.

Sex år senare avled hans treårige son Levi i mässling. 

Hösten 1841 insjuknade Laestadius ännu en gång, nu i något som han trodde var lungsot.. Brodern Petrus hade dött i en ”lungblödning” i augusti samma år, och Lars Levi greps nu både av en stark dödsfruktan och en längtan efter själens frälsning. I början av 1842 tillfrisknade han, men grubblerierna fanns kvar.

När han blivit frisk började han studera för pastoralexamen, vilket var ett måste för att kunna få anställning som kyrkoherde utanför lappmarkerna. Han tog sin examen 1843 och blev kort därefter utnämnd till generalvisitator för skolor och församlingar inom lappmarkerna. När han 1844 kom till Åsele fick den grubblande och sökande Laestadius träffa några läsare, inom den brandellska väckelsen, som påverkade honom starkt. Bland dem fanns en ung samisk kvinna, som kallades Maria, egentligen hette hon Milla Andersson-Clementsdotter och var från Föllinge.Det var ett möte som han senare skildra som:  "Denna enfaldiga flicka hade erfarenheter i nådens ordning, som jag aldrig hört förut. Hon hade vandrat långa vägar för att söka ljus i mörkret och under sina vandringar slutligen kommit till pastor Brandell i Nora. När hon för honom öppnade sitt hjärta, så löste han tvivlet, och hon kom genom honom till den levande tron. ... Och nu först, tänkte jag, nu ser jag vägen, som leder till livet.”^[

Det är denna Maria, som är avbildad på altaruppsättningen i Jukkasjörvi kyrka, med midnattssolen bakom sig.

Jukkasjärvi kyrka tillhör Luleå stift.

Klockstapeln byggdes på 1740-talet.

Vi fick lite bråttom, när vi såg på anslagstavlan i Kiruna kyrka att Jukkasjärvi kyrka bara skulle vara öppen i en och en halv rimme till. Så det blev en varm korv med bröd, på OK macken med en dricka till, som vi kunde äta under tiden vi åkte mot Jukkasjärvi. Väl framme hade vi lite tur i alla fall, en hel busslast från Finland packade in sina passagerare in i bussen och åkte iväg. Så vi blev ganska ensamma att strosa runt i kyrkan.

Jukkasjärvi är en gammal kyrkplats i Torne lappmark.

Ett kapell uppfördes här 1607 och ingår som mittparti i den nuvarande byggnaden, som uppfördes 1726 då koret och vapenhuset byggdes till..

Klocktornet