Ett Grattiskort
Ett grattiskort till en whisky-älskare
och så en tag inuti att skriva min hälsning på
Ett par Tackkort
Fick iväg ett par Tackkort.
Ett med lila kortbas
och ett med ljus rosa kortbas
Båda fick en tag att skriva på på baksidan
En föreläsning om Hårkullorna i Våmhus.
Var på en intressant föreläsning, om hårkullorna i Våmhus, på biblioteket i Avesta.
Föreläsare var Ida Halling och hon hade också fotograferat alla bilder vi fick se.
Det började med att hon hittade en glasburk med ett graverat silverlock hemma hos sin pappa.
Bland alla saker, som kom från minst två stycken dödsbon förutom hans egna sparade saker. Burken med sitt innehåll gav henne både obehag och förtjusning, när hon ser att det är en fläta av hår. Ett flätat halsband med ett guldspänne, som har tillhört hennes farmor, och mera värdefullt än något annat att ställa upp som minne.
Detta gjorde att hon reste till Våmhus och forskade i hårkullornas liv och deras arbeten.
Detta arbete har blivit en fantastisk bok.
De gamla gårdarna i Dalarna blev mindre och mindre tack vare att arvsrätten delades lika mellan alla barn i familjen och det blev svårare att mätta alla. Plus att det på 1700-talets mitt drabbades Våmhus socken av svår missväxt. Detta tvingade Vånhusfolket att söka sig nya inkomster för att klara sina familjer. Dessa arbetsvandringar blev nödvändiga för stora delar av Dalarna.
Ingen vet säker hur de började tillverka hårsmycken i Våmhus, men troligen i början på 1800-talet.
Dessa hårkullor reste runt i landet, mest ner till Stockholm. Men för att kunna göra dessa arbetsresor behövdes ett vandringspass, men många reste även ut till andra länder, och då behövdes ett resepass, detta intygade att de hade rätt att resa och sälja sina produkter.
De reste till Norge, sen till Ryssland och Tyskland. Men de vidgade också ut resorna till England och Skottland.
En karta visar en del av deras spridning.
även till Amerika gick deras färder...
Det var främst kvinnorna, som gjorde dessa arbetsresor, männen behövdes hemma för att sköta gården och arbetet med jordbruket. Kvinnorna skickade hem pengarna de tjänade på sitt hantverk och hjälpte på så vis till att familjen hemmavid hade mat på bordet......men det gick inte alltid så bra.
I början på 1900-talet skickade Tysk Margit Ersdotter hem pengar till utbyggnaden av huset....men det visade sig när hon kom hem, att inget hade blivit gjort utan karlarna hade supit upp hennes pengar....så hon fick ge sig iväg till England igen och senare till Moskva. Nu sparde hon pengarna och såg till att huset blev utbyggt när hon kom hem.
Här sitter hon framför huset med sin son, Martis Anders Olsson och hans hustru Sparr Mait Ersdotter, också en hårkulla, och deras fem barn.
Kvinnorna från Dalarna var skickliga affärskvinnor. De hade också ett väl fungerande nätverk. De träffade ofta på bekanta hemmifrån, tack vare sina hembygdsdräkter, och kunde få nyheter hemmifrån och gav information om läget på platsen. Var marknaden mättad på det stället gick de vidare till nästa plats.
Ida berättade att många herrar blev så betuttade och betagna i de vackra kullorna att de köpte allt de visade fram bara för att behaga den vackra och väna kullan.
I England var inte dräkten till någon nytta för dem utan såg mest med kritiska, ogillande blickar på de så kallade "slimskläder". Då fick man klä sig i mer moderna modeplagg.
Många i Våmhus hade lika förnamn så gårdsnamnet var väldigt viktigt för att skilja dem åt.
Här en bild på två kullor i Skottland, Mårten Anna Oldsdotter och Martis Karin Olsdotter vid sin knyppeldyna. Deras kläder passade bättre in i det religiösa Skottland än de färgrika dräkterna från Dalarna.
En del mönster knypplades runt en pinne, som avgör formen på arbetet.
Ett av alla mönster till knypplingen.
Kullorna anpassade ju sin klädsel till de platser de besökte.
Den färgglada bommulssjalen från Ryssland var modern och praktisk att resa i.
Den är idag en sjal, som hör till Våmhusdräkten, och kallas "Gulkrokstrasan"
Man tog även med sig hem bruksföremål. Jag fotade bara en kanna från Ryssland, men de tog hem andra föremål, som sedan togs upp av porslinsfabriker här hemma.
En av hårkullorna, som gjort mycket för hårknypplingens bevarande är Ada Ryttar, född 1895, och var den sista resande hårkullan.
Så snart skörden var klar, 1911, så lånade hon 20 kr av sin farbror, och åkte tåg med en grupp kullor till Stockholm. Tågbiljetten kostade 7,80 och resan tog tolv timmar.
Hon delade en tvårummare med nio andra kullor. Hyran var tio kr i månaden och de turades om att sköta hushållet.
På dagarna gick de två och två och samlade in hår och beställningar, mest lösflätor och valkar. På kvällarna knypplade de.i stearinljusets sken.
Varje kulla behöll det hon tjänade och inkomsten var helt beroende på hur flink och skicklig hon var. I början var väl inte inkomsterna så stora för Ada, men det blev bättre och bättre. Adas sista besökte i Stockholm var 1921,det var samma år som Spanska sjukan härjade i världen. Hon blev smittad, men överlevde och flyttade hem till Våmhus, där hon gifte sig 1923. Då var det nästan omöjligt att försörja sig på det alltmer omorderna hantverket med hår.
Det gamla hantverket föll i glömska, men på ålderns höst ville hon uppmärksamma det gamla hantverket på nytt. Hon startade upp kurser 1959/60 i hårarbete. Hon, tillsammans med Bälter Elin och Mait Hedberg såg till att hantverket inte föll i glömska.
Här håller hon den brudkrona hon knypplat till Våmhus kyrka.
Den finns än idag att låna för brudar i Våmhus.
Det var det sista hårarbetet hon gjorde och den tog henne ett år att knyppla.
Ada Ryttar och Bälter Elin fick även komma till Lennart Hylands teveprogram Stora Famnen 1966
Ada Ryttar stod även modell för Arvid Backlunds bronsstaty "Hårkullan".
Den donerades till Våmhus kommun av byggmästare Anders Diös,1966, vars mor och mormor varit hårkullor. Statyn står numer utanför Våmhus kyrka.
Rosettebroschen, den bärs till att hålla ihop sjalen i Våmhusdräkten.
Ett till exempel på hårknyppling, en klockkedja
och ett armband
Ett mycket intressant föredrag om ett hantverk, som man har som tillval i skolorna i Våmhus numer.
Så fint att det finns kvar.
Ida Hallings bok är en riktig skatt att ösa ur och titta på de vackra bilderna av ett makalöst hantverk.
En trevlig dag med Veteranerna
En solig härlig dag i september hämtade jag upp mina väninnor i Avesta för att åka och träffa vår väninna från Västerås i Åsby utanför Hallstahammar.
Vi började med lite fika..... efter kramar och prat om hur det var.......
Så vandrade vi runt i de olika växthus och skrattade åt en kvinna, som hoppade högt när en stor gorilla skrämde henne......lite kul att den lät och rörde på sig...
orkidéer
Succulenter och miniblommor
och en fin liten damm vid ingången
En härlig återträff efter sommaruppehållet......vi är lite programerade efter skolåren....så vi har haft sommarlov....och nu kör vi igång igen med våra månadsträffar....så kul ....
Grattiskort till en 80-åring
Till en åttioårig vän.
och inuti en tag där jag kan skriva min hälsning.
Skattkammaren i Västerås domkyrka, utställning 2024
Porten in var prydd med Mariarosen en symbol för kyrkan och Västerås.
Altarkorset till det nya Apostlakoret......skänkt av Icas grundare Hakon Svensson, med fjorton bergkristaller utfört av Wiven Nilsson
Brudkronor
Nattvardskärl och oblataskar
Kalk
Tre cicelerade ljusstakar i förgyllt silver, från 1550,
Biskop Lydekes korkåpa i italiensk sammetsbrokad med krage utförd av Albertus Pictor/ Pärlstickare från omkring 1470
Dopfat.
Biskopskräkla, skänkt till biskopen i Västerås av kung Johan iii, 1585.
På dörren ut satt en till Mariaros.
Den västrakyrkporten är från mitten av 1400-talet.
Carl Milles staty av Johannes Rudbeckius, avtäckt i samband 300-årsjubilet av Västerås gymnasium 1923.
På Biskopsgården, mitt emot kyrkan, byggd 1732 - 33, har en nästan likadan form på ingången, som kyrkan.
Vid kyrkans södra ingång finns reliefer från biskop Otto Svinhuvud. Hans vapensköld finns där och hans biskopsmitra bl. a.
Bredvid den östra gaveln har ett nytt konstverk kommit upp, vid ingången till den Botaniska trädgården.
Förklaringsskylt.
En intressant dag och mycket att ta in om vår historia.......
Från Anund till Ansgar.... del 2
När vi sen gick runt i kyrkan kunde vi med infofoldern guida oss själva.
Vi började med att titta på Triumfkrusifixet..
Korset är tre och en halv meter högt och Jesusgestalten är avbildad i naturlig storlek och tillverkat i ek troligen under 1300-talet, och troligen någonstans i Mälardalen.
Sedan gick vi till Apostlakapellet, som ligger vid den norra väggen.
Altarskåpet är från Bryssel, tillverkat ca.1515 - 1520, och träslaget är ek med förgyllda och målade skulpturer. På sockeln Jesus och hans tolv apostlarna.
Bredvid på väggen finns de målade tre fönstren "De tre stegen"
De första i Sverige på nonfigurativt glasmålning i en kyrka. Genomfördes 1958 - 61, och konstnärinna Randi Fisher. Detta är det tredje fönstret och det sitter närmast Apostlaslåpet.
Lampan i driven järnplåt och helt förgylld med bladguld. Konstruktör Erik Lundberg och ritningar av Uno Söderberg.
Över den norra ingången sitter en målning av evangelisterna från 1630 och skänkt till kyrkan av änkan till arrendatorn i Västerbergslagen Carl Eriksson.
Vi fortsatte framåt och kom till det stora högaltarskåpet, Stureskåpet.
Det största altarskåpet i landet.
Tillverkat i Antverpen omkring 1513. Skänkt till kyrkan av Sten Sture den yngre och hans hustru Kristina Gyllenstierna
Skåpet med öppna dörrar.
Vid sidan om stod en modell av de luckor som stänger skåpet.
Dessa målningar föreställer nattvarden som tema, de kan ses under advent och fastan.
När altarskåpet är helt stängt, med de yttre dörrarna veckan före påsk. Visar målningarna pilgrimmer från när och fjärran, sjuka och lytta, gamla och unga.
Framför altaret ligger en vacker matta i blåa toner, komponerad av textilkonstnär Barbro Nilsson, vävd i Märta Måås-Fjetterströms ateljé i Båstad.
Till vänster om altaret finns gravtumban och epitafiumet av riksdrotsen greve Magnus Brahe och hans båda gemål Britta Leijonhufvud och Elena Bielke. Gjort mellan 1637 och 1648.
Infotavla
Försökte få en bild av ovansidan......steg upp på en bänk, men det blev inte så mycket bättre.....
Hans första hustru Britta Leijonhufvud till vänster och andra hustrun Elena Bielke till höger
Här syns också det vackra korskranket i grönmålat järnsmide ritat av Erik Lundberg på 1950-talet
Så fortsatte vi korgången fram och kom till biskop Svinhuvuds s.k. Munkaltaret eller Veronikaaltaret..
Uppfört i kalksten och rikt bemålat. På predellan, understycket, omges Kristus bergsmanslika ansikte på Veronikas svetteduk av två vapensköldar, den ene biskop Otto Svinhuvuds och den andre av domkyrkans lamm med segerfana.
Bredvid står en gravstod över Ärkebiskop Troilius med ett förgyllt porträtt, 1764.
Det finns flest epitafier från stormaktstiden i hela Sverige i Västerås Domkyrkan.....här några till
Erik XIV sarkofag i svartådrig Carraramarmor, beställd av Gustav III, men aldrig använd för sitt syfte, utan skänktes av hertig Karl 1796 till domkyrkan för Erik XIV kvarlevor
Förklaringstext.
Epitafiet över Erik XIV
Epitafium över domprost Nicolaus Dwan, död 1709
Kyrkans största epitafium, uppfört 1708 för avlidne biskopen Carl Carlsson av hans andra hustru Catharina Bröms..
Ett barockepitafier över domprosten Petrus Olai Dalekarlus 1682
Kyrkans äldsta borgerliga epitafium, borgaren Gerdt Hansson Körner och hans hustru Barbro Nilsdotter 1617 och deras fyra år tidigare avlidna äldsta dotter. Här är de ståendes på knä vid Jesus korsfästelse. Tydligen ett typiskt motiv från början på 1600-talet
Kyrkans sista epitafium är från 1806 till minne av borgarfamiljen Wulff.
Mariaskåpet, från Antwerpen, står i Mariakapellet..
Det är det andra skåpet, som hänförs till Otto Svinhuvud och kan ha beställts till ett kor, som invigdes 1515
Här framställs Maria som himladrottning.
Rosenkransmadonnan omges av bilder från Marias och Jesus gemensamma historia. Hon har också stor betydelse för domkyrkan och numer så placeras en röd ros varje fredag framför altaret.
PÅ väggen intill altaret syns en av få ursprungliga väggmålningar som gått att få fram.
Glasmålning över södra ingången, utförd av Fritiof Swensson1960, donerad av Asea.
Det var tydligen det enda den stora industrien donerade till kyrkans renovering.
Den stora orgelfasaden från firman Åkerman och Lund, färdig 1898.
Vid utgången.
Ute i vapenhuset finns en gammal ekport från 1450 med rika järnbeslag med liljor och andra symboler för Jungfru Maria
Från Anund till Ansgar
Så var titeln på den resa som jag och min dotter Ulrica anmälde oss till.
En guidad tur genom Västerås historia, var underrubriken på denna resa, som startade från Domkyrkan en tidig solig lördagsmorgon.
Utanför Domkyrkan i Västerås stod bussen och väntade på oss.
Vi åkte först mot Anundshög.
Här fick vi en mycket kunnig guide, som på ett mycket bra sätt berättade om de unika gravhögarna.
En runsten berättar om svunna dagar.
"Folkvid reste alla dessa stenar efter sin son Heden, Anunds broder. Vred högg runorna."
Vände man sig om såg man en lång väg med stenar uppställda....troligen en Eriksgata för kungar under Järnåldern. Den vägen är sannolikt en historisk färdväg för Svearikes kungar att använda ända fram till medeltiden.
Det stora tvillingskeppet, men från marken ser man inte mycket av det storslagna. Men guiden berättade, att alla stenarna hade hittats ikullvälta och att man nu rest upp alla.
Anundshögen anses vara Sveriges största gravhög. från Järnåldern
Så gick vi upp på den stora gravhögen...
Den är 9 meter hög och har ca 60 meter diameter på toppen.
Här uppifrån hade vi en otrolig utsikt över den tvillingskeppsättning, som byggdes någon gång under tiden 500 - 1050 e. Kr.
Den största skeppssättningen är 53 meter lång och 16 meter bred.
Det finns flera små skepp också.....
Anundshög användes under medeltiden som tingsplats, långt efter att man slutade begrava folk där.
Anundshög var alltså en viktig samlingsplats och en viktig handelsplats. Här färdades människor på ryggen av Badelundas ås, där vägen gick, mellan Mälarkusten och skogsbygderna i norr.
Och platsen är idag en av Sveriges största och mest spännande fornlämningsområde.
Efter denna rundvandring var det gott med kaffe och en fantastisk god kanelbulle i solen på terassen till serveringen innan vi gick på bussen igen för vidare färd mot Västerås och länsmuseet på "Kungsgatan 2"
Jag gick till bussen och Ulrica kilade in i serveringen och så kom hon ut med två påsar......"en present" sa hon.
Hon hade köpt oss varsin Runsten, en modell efter den på gravfältet. kul och uppskattad present
Så kom vi fram till Museet.
och utställningen
Här välkomnades vi av två guider, som visade ett bildspel om vad vi senare skulle få gå runt och titta på ..
Mycket bra för det visade sig vara lite trångt inne bland montrarna.
De visade en bild på en utgrävning i Tortuna.
En familj skulle bygga sitt hus 1952.....men det visade sig att de satte spaden mitt i en gravplats och bygget tog flera år längre tid med massor av utgrävare runt tomten innan de kunde göra något åt den. Det visade sig som tur var att huset stod mitt i gravfältet och inte förstört något av de gamla gravresterna....
Fynden visade sig vara ett av Sveriges rikaste guldskatt..
Kvinnan som begravdes där under 200-talet var av hög rang med tanke på de gravgåvor som fanns i graven. Bland annat guldringar, glas, silverskedar och bronskärl.
Här hittades mer än 80 gravar. I mitten fanns 8 gravar från vendel och vikingatiden där de döda begravts i kanotliknande båtar. Alla gravar var försedda med både smycken och vapen.
Men märkligast var att de ståtligaste gravarna innehöll kvinnor.
Männen hade lagts i enklare gravar runt om, utan några smycken eller guld, bara med sina personliga vapen.
Detta visar att kvinnorna i Tuna hade stor makt och status......förmodligen i ledande funktioner.
Guldfynden
Infotavla
Ett kvinnoplagg man rekonstruerat
Kvinnorna behövde också ha med sig sin vävstol
Eftersom det var gravar hittade man delar av människor också.
och här visar guiden på ett dramatiskt sätt att man brände tegel och då kunde det hända att gårdens djur trampade på det innan det torkat
för mellan siffrorna 7 och 8 kan man se ett avtryck av en hundtass...
Sen gick vi in på den kyrkliga delen av museets utställning.
Domkyrkan var en Mariakyrka .
Och en kopia av den första munken David från England, som först kom till Munktorp......en munk som bodde i ett torp, det blev Munktorp
En gammal stentavla, som suttis på en kyrka, som låg nästan nere vid nuvarande Stadshuset.
här visade guiden på att det fanns grisklövar i tegelsten man hittat.
Lite av de gamla skatterna från kyrkan
och triumfkrusifixet som hänger i kyrkan fanns en kopia av här....
I shopen fanns många av kopior av Tunaskatten...bland annat Glaset man hittat i en grav.
Efter denna rundvandring på museet gick vi till lunch på Hotell Plaza
I foajen stod denna lilla skulptur
lite kul info om den
Efter den goda lunchen, Lasagne med grönsaker, så hämtade bussen oss för att ta oss tillbaka till Domkyrkan. Visserligen kunde vi ha gått, men en del av våra extragrejer fanns i bussen och dessa måste hämtas......så vi hoppade på bussen och åkte med tillbaka.
Utanför kyrkan stod Maria och munken David och välkomnade oss. Här berättade han om hur han kommit från England för att omvända nordborna från hednadyrkan till gudstro.
Han berättade också att han fick sin bild på en relief utanför kyrkan.
Till höger om kyrkporten, på reliefen, Johannes Döparen klädd i kamekhårsmantel och ett kamelhuvud vid sina fötter....att det såg lite konstigt ut förklarade munken med att ingen här hade sett en kamel, så man visste inte hur en sådan såg ut .....och bredvid David av Munktorp med sin abbotstav. Skänkt till kyrkan 1510.
Till vänster om porten finns reliefen av Rosenkransmadonnan, domkyrkans helgon, den heliga Maria.
Våra guider berättade om kyrkan under Triumfkorset
Hit men inte längre fick besökarna komma . Där innanför var bara för prästerna och de heliga folket.
Den andra guiden tog oss till Mariakapellet och berättade om det.
Sen fick vi gå och titta själva på det de berättat om.
En otroligt fin och trevlig dag.
Ulrica och jag passade på att fota när vi gick runt och läste i infobladet och tittade på alla fantastiska saker som finns kvar för oss att ta del av.
.
